(Bilden tagen från Byt Ben # 3, 1987)
ÄKTA KÄNG: DEL 1 – Inte bara D-takt
Innan planerna för en Doomsday #6 grusades, till förmån för Hedbergs bloggande, fanns halvt framskridna planer på en utförlig kängspecial. Det hela grundade sig på att jag (Limpan) och Andreas delade samma definition av vad som egentligen borde betraktas som ”äkta” käng, en betydligt snävare definition än vad kängbegreppet med tiden har kommit att innefatta. Nördigt och tramsigt, självklart, men med glimten i ögat, avsett att tas med en nypa salt – Inga värderingar i övrigt om vad som är bra eller dåligt, bara en snustorr analys av begreppen.
Vad som ibland gått förlorat i historierevisionismen kring kängbegreppet är dess upphovsman, nämligen Jimmy i 16 blåsare utan hjärna (Anmärkningsvärt är att Jimmy även myntade uttrycket ”töntcore” som inte fick lika stor spridning som begreppet ”Käng”). Vi bad helt enkelt karln reda ut begreppen en gång för alla:
Jimmy: Gå till botten och reda ut begreppen var det ja! Det tycker jag låter som ett mycket lovvärt initiativ, så jag får väl försöka bidra så gott det nu låter sig göras.
För att hålla sig någorlunda till erat frågeupplägg så kan man väl säga att själva begreppet käng föddes under ganska stillsamma former. Vi tuffa anarkopunkare sitter som vanligt hemma hos Löken (Rövsvett, 16 BUH, Striker mm), sörplar orättvisemärkt kaffe & mumsar hembakta brysselkex med Varukers milstolpe ”Another Religion Another War” snurrandes på skivtallriken. Texterna handlar om……..krig. Ibland också Thatcher, men mest krig. På omslaget en korsfäst soldat på en krigskyrkogård, på baksidan allvarliga miner, nitade pajar, mohikaner & kängor. ”And in the UK it´s just the same, Maggie plays her deadly game…..” Vi konstaterar att dom ser ut som det låter och tvärtom och att dom fantamme inte skämtar till det i onödan. Kängpunk helt enkelt!
Sen var det egentligen inte så mycket mer med det, förutom att vi fått ett nytt ord i den Tranåsinterna ordlistan, så egentligen borde väl historien vart slut där. Men så är det det där med att man ibland lyckas säga rätt sak vid rätt tillfälle (motsatsen är ju annars vanligare). Jag tror det var på en spelning i Linköping. De vanliga affischnamnen - Dom Där, Disaccord, Rövsvett, Raped Teenagers. Disaccord håller på att rigga scenen. Ett koppel distboxar morrar hotfullt. Som små arga grävlingar ligger de där och gläfser. Själv står jag å pratar med Janne (Dom Där, Warcollapse mm) och konstaterar att ”Nu jävlar blir det käng”. Han suger på ordet och nickar belåtet. Så mycket ytterligare diskussion i ämnet blir det inte tid till, i alla fall inte för den här gången, för nu brakar det loss på scenen och om någon kan få alla samtal inom tre kvarters radie att lägga sig ner och tvärdö så är det Disaccord med sitt totalt hämningslösa ”hanskullebaravetadengodeLemmy - muller”. Men sagt var i alla fall sagt och med facit i hand kunde man väl knappast ha hittat en värdigare ambassadör för kängbegreppet (att också upphöja sagde Janne till manager för 16 BUH var kanske inte ett fullt lika briljant drag).
När det sen gäller eran tolkning av vad käng står för så håller jag väl med i det mesta. Har hört alla möjliga band kallas käng (hjälp mig att räkna upp några, kom igen för fan, finn fem fel), inte minst när kvällstidningarna fick tag i begreppet. Som ni nästan säger själva – Discharge, och då i första hand Hear Nothing…., bildar skola. Och det konceptet kan ju, som alla vet vid det här laget, med fördel omtolkas i triljoners ziljoners olika och inbördes helt unika varianter. Discharge måste fantamme vara världens mest underskattade band.
Eller vad sägs om det här: Man vråldistar bas och gitarr så pass att minsta tillstymmelse till attack planar ut och det bara återstår en tjock jävla vägg av taggtråd, styr upp rytmen med en sorts egenhändigt modulerad tvåtakt och frontar det hela med en tasmansk djävul (tasmanian devil – låter fan så mycket tuffare på engelska). Så snickrar man ihop dom mest apokalyptiska riffen som går att vrida ur en gitarrhals, sparkar ingång maskineriet å komprimerar ner hela skiten till en jämntjock massa. Eller hur de nu kan ha burit sig åt…………………
Så det där med d-takt. Inte en aning när, var och hur det myntades, men det är äldre än ”käng”. Och faktum är väl att långt ifrån alla kängband lirar d-takt. Själv tycker jag att redig jävlar-anamma-tvåtakt kan låta både hårdare och tajtare.
Kriterier för kängpunk skulle vi visst prata om också!? Helst avstår jag nog från den diskussionen, eftersom det finns åt helvete många fack redan & ska man bena i kängbegreppet med alla sina varianter så lär det väl bli nåt dussin till. Är det inte nog med bök att sätta ihop en tema – CD till bilen/festen/julklappen redan som det är? Så att……….näe, några fler såna i-landsproblem tror jag inte världen behöver. Jag säger som Raffe, 16 bast och fullgaddad, sa när han fick frågan om musikaliska influenser: ”Jag vet inte. Men en del band är bra och en del är skit!”.
Men ändå då, om man nu till varje jävla pris och nödvändigtvis måste ha en referenspunkt så tycker jag att Anticimex visade var skåpet skulle stå (och detta för tid och evinnerlighet kan väl tilläggas) när man släppte Painkiller – tolvan 1986. Här handlar det inte längre om att kopiera och efterlikna djävlarna från Stoke, nej här kör man upp ny mark, skövlar å det grövsta och tar mödom efter mödom. Ett tungt metalliskt krematoriemangel som fullkomligt mosar sig fram i terrängen. Producenten densamme som låg bakom Sator Codex LP ”Wanna start a fire”. Och det soundet har väl stått sig ganska bra, kan tyckas. Lyssna bara på band av lite nyare datum som t ex Skitsystem, Disfear och Wolfbrigade. Förvisso, man har tagit till sig gobitar från diverse metalproduktioner och nerstämt har det blivit, men i grunden – dovt, tungt men med knivskarpa kanter som tajtar upp det hela. Tack för den landvinningen, Cimex.
Hursomhelst så kändes det som om hela saken var avgjord i och med ”Painkiller” och tiden kring 86 blev i sanning en period av högvattenmärken. Visst - mohikanerna började luta oroväckande, dom målade pajerna tvättades svarta och snart skulle det bli spandex, crossover och gothmörker för hela slanten. Men innan dess hanns det med en hel del vill jag lova. Lyssna bara på dom tidstypiska alstren från band som Disarm, Svart Parad, Asocial, Rattus, och Tervet Kädet. Idel Svensk-Finska stoltheter.
Och jävlar i min lilla låda om vi med detta inte kommit in på en annan skitviktig frågeställning. Varför just här uppe i vårt svinkalla (och i Japan)? I England var det ju stendött sen länge och i Staterna harvade Crucifix på i sin ensamhet? Jag vet inte, men hur fan skulle vi ha låtit annars? Finnar som lirar Dag Nasty – punk? Skåningar lira emo-core? I och för sig finns det ju en tralltradition här i Sverige, som vi skämsigt nog delar med tyskarna (gosse vad mycket det landet har att skämmas över…....), men jämfört med band som Bad Religion så är det inte mycket till allsång det heller. Nä fan, vi gjorde väl det vi var bäst på och sen hör det nog till saken att vi gillar sprit här uppe och av sprit blir man som bekant tjock och trött och säga vad man vill men så mycket scenakrobatik brukar det inte vara frågan om på en kängspelning, så det passade oss nog rätt bra.
Sen finns det ju alltid undantag som bekräftar regeln för att dom är just undantag.
Ja, det var väl vad jag hade att komma med. Jag får tacka för förtroendet och framförallt stort tack till alla udda existenser som gjort, och fortfarande gör, så att kängscenen år efter år fortsätter att leverera nya starka alster och nya - minst lika starka - skrönor. Särskilt tack också till Janne (Dom Där, Warcollapse osv.) som spridit kängbudskapet med eftertryck och visat mig hur man sköter ett gräl på bekvämast tänkbara vis. Bland annat.
[Fortsättning följer…]
DISSOBER – Outcasts of Sobriety 7”
